Jag har sett mej som en bra pojkvän. truthgun to my head, har väl kanske inte alla gånger varit det. Men jag vill ändå se att jag har bra kvaliteter och inte allt för mycket ett work in progress.
Min kära flickvän poängterar ofta detta, att jag är den bästa i världen och helt perfekt.
MEN.... Det finns småsaker som får mej att känna att hon lurar mej. Att det är ett spel för gallerierna, att hon förändrar mej - med flit!
Vi kan ta ett exempel på vad jag menar. Jag är ingen fruktätare. Jag gillar smaken på frukt men jag äter den inte. Jag köper aldrig frukt och gör jag det så blir den gammal.
Nå. NU äter jag frukt. Varje frukost petar jag i mej ett äppel eller en banan, frivilligt. Jag tänker på att Hon vill att jag ska äta frukt, för frukt är nyttigt.
När jag ätit min frukt och mina nötter och frön så springer jag likt hunden som hittat en död fågel i skogen, till Henne och basunerar ut att JAG har minsann ätit frukt!
Hon piper formligen av förtjusning, klappar mej på huvet och säger att jag minsann är SÅ duktig och helt fantastisk! Jag blir så glad att hon tycker om mej att jag viftar på svansen. Bildligt talat då...
Men idag slog det mej, sådär gör jag med hunden! Det är positiv förstärkning! Djuret gör nåt bra som du uppskattar och vill att djuret skall fortsätta med - alltså belönar du det beteendet.
Mitt liv är en lögn, det var aldrig jag som hade makten. Om 10 år sitter jag där, skallig och kan inte säga annat än "ja älskling" - det är såhär det börjar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar