Frustration

Jag är på väg till Norge igen, likt förra gången så är det ju inte så att allt skall få löpa så smidigt som möjligt, nej förbanna det ska jävlas på nåt sätt alla gånger.

Här har jag kombinerat packande och arbete samt på nåt sätt hållit mej med mat och dryck på samma gång, sladdar som ett jehu ner till västra hamnen för att med säkerhet hinna med farjan. Pass, plånbok, phone... min variation på pass, plånbok, p-piller. Av förklarliga skäl behöver jag inte p-piller men känner att telefon är relevant för att jag skall fungera effektivt.

Betalar färjan, hagglar lite som vanligt eftersom jag aldrig får det förbannade vikingkortet som jag beställde i maj. Det gör mej till den där fan som man irriterar sig på, för man ställde sig bakom mej för att den kön såg kortast ut men gick långsammast ändå.

Efter att ha hagglat ner mina 4,10€ kör man ombord på färjan, ränner upp, surfar en stund för att låta alla panchisar flyta genom cafét... Ja för de går ju inte, de mer... flyter... långsamt... som sirap. Att ställa sig bakom en panchis för att vänta på sin tur att ta köttbullar är lite som att sätta flytande honung på bananen och nötterna på morgonen - fast nån har ställt tuben med houng med munstycket uppåt så man får stå och vänta... och vänta... för den där eländiga honungen att så småningom ta sig till rätt ända av tuben. Det tar mej till vansinnets rand med andra ord.

Man kan tycka att jag överreagerar där men det finns ju en orsak till att jag plockat på mej dessa köttbullar - jag är hungrig. Och då är alla uppehåll vansinnigt jobbiga.

Flink som en vessla manövrerar jag runt pensionärer, glider emellan, slevar köttbullar och mos. Muttrar lite över priserna viking tycker är resonliga. seriöst över 11 euro för köttbullar och mos. REALLY?

Glider upp o ställer mej i kön, som är sisådär 18 meter lång för att de bestämt att bara ha en kassa öppen, de KUNDE ju vart för effektivt med två kassor. Istället knallar de andra runt och torkar på kaffeapparaterna. Visst att det är trevligt när det är rent, men KANSKE, jag vet inte, jag kan ha fel, men KANSKE det skulle vara en ide att först ta tag i kön med 20 pensionärer och ett vrak till en närmare 20 än 40 åring.

Men i takt med att kön fylls på så går kön framåt, i en plågsam takt. För snabbt för att bara sätta sig ner men för långsamt för att egentligen göra nån mer rörelse än att vicka lite på rumpan för att halka lite framåt. Jag skyller verkligen inte på kassörskan, hon jobbade så fort hon kunde. Men när generationen "betala kontant och helst med mynt" står i kön är det inte så mycket man kan göra... förutom att kanske öppna en kassa till. Kan ha fel, jag bara säger.

Jag lovar, jag hade vart först där och klar innan nån annan hann dit. Jag har så att säga fysiken med mej på den. Men ja, jag stod o gungade, paniken började infinna sig när värmen från trängseln och lukten av gammal människa borrade sig djupare in mellan fibrerna till min självaste själ.

Äntligen var det min tur.

Och DET jag menar med att är frustrerande är när man inser att man glömt plånboken i bilen.

Godnatt Decibelle: Historien om en hund och hennes människa

Det var en vacker vårdag i maj 2010, Decibelle, en shäfer/rottweilerblandning, var tio veckor gammal när hon fick träffa sin husse-to-be. Han var egentligen där för att titta på hennes bror, men hon var stark, social och vänlig så hon vann sin husses hjärta på direkten.
Husse bestämde sig för att den här valpen var den han ville ha så två dagar senare flyttade Decibelle in till sitt nya hem. Vid den tidpunkten hette hon Darling från uppfödaren men efter många om och men fick hon sitt nya namn som hon började lyssna på direkt.

Decibelle var en stark hund, blev starkt knuten till husse, hon var vid hans sida överallt, hon sprang lös utomhus och betedde sig exemplariskt. Första tiden var husse trött för lilla Decibelle behövde gå ut och kissa tre gånger per natt. Husse och ibland dåvarande matte gick tålmodigt ut på natten för att se till att lilla Decibelle fick göra ifrån sig. Hon fattade snabbt vinken och blev rumsren på nolltid.

Hon var en rar hund, betedde sig alltid från sin bästa sida och det värsta som fanns var när husse lämnade henne. Hon skällde och skällde men med tålamod från husse förstod hon tillslut att han kommer tillbaka efter ett tag.

Första sommaren spenderades på Åland bland massor av hundkompisar och människokompisar, alla älskade henne, hon var söt och snäll och älskade människor.
Tiden gick, de flyttade tillbaka till göteborg och matte försvann ur bilden. Men Decibelle älskade sin husse så mycket att hon klarade det galant med bara lite saknad i början.

Efter ett par månader flyttade de tillbaka till Åland denna gång för gott. Hon växte och växte, blev större och större och vid 8 månaders ålder hade den lilla sjukilos parveln växt och blivit en 24 kg schäferdam, stark, självsäker och ståtlig.

En dag lämnade husse henne ensam utanför affären för första gången, det gick bra men efter en kort stund hörde husse hur hon skällde och ylade utanför. Då står en alkoholist och skrämmer henne och plågar den stackars valpen. Det var dagen hon tappade all tilltro för okända män.

Sen kom trotsåldern, vaktinstinkten växte och hon började vakta hemmet och husse. Hon lärde sig mer och mer när husse lade massor med tid på henne, hon lärde sig trick efter trick och en dag när husses pappa gav mat till henne så glömde han säga varsågod. När husse sen kom hem sex timmar senare stod snålvattnet upp till knäna och Decibelle stirrade på matskålen. Husse skrattade och tyckte synd om sin lilla donna men var samtidigt oerhört stolt över sin väldresserade vovve.

Tiden gick och hon blev starkare och starkare, en ny matte kom in i bilden med två stycker kompisar till henne. De lekte, de sprang runt på stallbacken och åt hästbajs, var ut och red flera dagar i veckan. Lycka.

Tiden gick och hon blev smartare och smartare, husse var ute mycket med henne och tränade, hon lärde sig mer och mer och kunde gå lös var som helst. Men avigheten mot okända män växte.
Med tiden ökade hennes kunskap men också hennes instinkt. Världens snällaste hund hemmavid, väluppfostrad och snäll om än lite gapig. Men problemet med okända blev värre och värre. Husses mammas pojkvän skrämde henne i misstag en natt och hon blev rädd och visade sig aggressiv men allt gick bra.

Vid nästan två års ålder började hon visa aggression mot okända människor, från att ha varit social till avig. Husse var villrådig men lade sitt hopp till kastration. Vid operationen fann man en tumör och så snart hon kommit hem och repat sig efter operationen var hon som förbytt igen. Alla agressioner var borta men skällandet fanns kvar. Husse tränade hårt med henne. Nymatte försvann ur bilden och Decibelle blev sakta mak bättre. Lydnaden satt perfekt sånär på att jaga katter och problem med andra tikar. Alla i hennes lilla familj var älskade, hon tog hand om familjen när någon var ledsen, kröp in nära och kramades.

Sen följde den bästa sommaren i hennes liv, en ny matte kom in i bilden som hon älskade över allt annat, nästan så att hon älskade henne mer än husse. De var på stranden alla dagar, tog många långa promenader, simmade, tränade och lekte.

Hon var en hund som älskade alla i hennes närhet, hon älskade alla långa promenader, all träning och alla myskvällar hemma. Hon var perfekt.
Husse var lycklig, hon hade äntligen blivit en trevlig hund. Hon hade accepterat husses mammas pojkvän och de hade blivit goda vänner trots de tidigare problemen.

Hon var vacker, 32 kg tung och lydig, hon fick ofta springa lös o bära på pinnar, träna sök och lydnad och tillomed en sväng agility som hon älskade. Hon var en fantastisk hund. Lyckan formligen rann ur hennes porer.

Men så kom dagen då hon angrep en joggare när hon och husse var på promenad. Helt utan orsak och förvarning. Då detta var fjärde gången hon gjort ett hotfullt utfall som kunde slutat illa insåg husse att det inte fungerade. Trots att hon var lydig, fick gott om motion och leka med hundkompisar så visade hon sig vara opålitlig, det var bara en fråga om tid innan någon skulle fara illa av hennes oregelbundna utfall, de enda råd som fanns var att isolera och använda munkorg från erfarna och erkända hundexperter trots att hon var så bra på alla sätt förutom detta.

En dag gick de på promenad, hon fick ha med sig sin favoritleksak för nu spelade det ingen roll mera om hon tappade bort den. Hon fick springa på stranden som hon alltid velat men inte fått för att hundar är förbjudna. Hon fick bada, springa i kärr och bara vara lycklig tillsammans med husse.
Sedan blev hon ännu lyckligare när hon fick komma med och åka bil med husse, det var helt klart en av hennes favoritsaker att göra!
De anlände till veterinären.

De gick in på ett rum och hon var glad, för det var hennes favoritveterinär som kom in i rummet. Men hon kunde inte förstå varför husse var så konstig.
Hon fick en spruta i benet som sved lite men det gjorde inte så mycket, hon var lycklig ändå.
Efter en stund blev hon sömnig och lade sig ner, husse klappade och krusade henne och berättade hur mycket han tyckte om henne.
När hon lagt sig ner för att sova fick hon en spruta till som fick henne att gå i djup sömn, hon skällde lite i sömnen och sprang lite som hon brukade. Efter ytterligare en spruta tog det fem minuter innan hennes hjärta slutade slå.

Två minuter senare, 15.12 den 25e Oktober 2012, som en ballong som spräcks försvann hennes själ. Hennes närvaro försvann och det sista hennes själ hörde innan den försvann ut i etern var husses ord.

Godnatt Decibelle - Husse älskar dej

Framtidsutsikt

Pappa: Du ser trött ut

Jag: Jo, det är lite jobbigt just nu

Pappa: Jasså vaddådå?

Jag: Nå pengar är utmattande när man måste va så jävla noga heltiden, jag längtar tills man e klar med skolan o jobbar heltid.

Pappa: Det blir inte bättre, tro mej. Spelar ingen roll hur mycket pengar man har - så har man aldrig pengar så det räcker, ju mer man har, desto mer går de på skit.


Tack pappa, way to motivate.

Puppyeyes

Min hund är en parasit, en evolutionärt lyckad varelse. Medans vargen tillnärmelsevis är utdöd - 200 000 levande individer i världen - så är hunden, den direkta arvtagaren till vargen, blomstrande som ras. bara i USA finns det 70 000 000 hundar som husdjur.

Hundar har lärt sig en massa saker som vargar inte kan, t.ex. att förstå när vi människor pekar på saker - det är hunden ensamma om att förstå. De förstår om vi har ögonen öppna eller stängda, kan använda uteslutningsmetoden m.m. det är de också ensamma om att förstå i hela djurriket.

Min lilla racka märks det tydligt på att hon förstår lite mer än man väntar sig alla gånger. Hon brukar ställa sig med sina puppyeyes bredvid sängen för att få komma upp och sova med husse. Det är extremt svårt att motstå en hund som ser ut att börja gråta. Men jag var hård igår, jag sade nej. När älskling är hemma så är det inte hundar i sängen.

Men igår gjorde hon någonting hon aldrig gjort förut, hon tassade iväg till vardagsrummet, för att sova i soffan antog jag men jag hade fel. Hon grävde runt i sin leksakslåda en stund och tassade sedan tillbaka till sovrummet, presenterade sin leksak som tribute till mej och betalning för att komma upp i sängen.

Hon var inte ett dugg intresserad av att leka utan hon försökte byta sin finaste leksak till mej, för att få komma upp i sängen. Ja.. det gick ju som det gick.

FYI så produceras samma hormontopp av oxytocin när man klappar sin hund som när en mamma hanterar sin bäbis. Det är hundar också ensamma om. Hundar skapar alltså hormonellt samma signatur som ett nyfött barn gör hos sin mamma - det är ett ganska starkt band.

Var e du ifrån?

Gubbe: o var e du ifrån få

Jag: ja asså mariehamn

Gubbe: nej jag menar vilket land, du ser utländsk ut. Då måste ha en förälder som är det då.

Jag: asså mormor e ju från ryska karelen

Gubbe: jaja, du sjunger bra då!

Härligt med gamla fördomsfulla gubbar.

Det handlar om rättigheter

Häromdagen var jag och älskling på kantarellen för att handla inför att bjuda tjocka släkterna på middag. Kantarellen är, för de som inte är ålänningar, en matvaruhandel som är onödigt dyr jämfört med sina konkurrenter. De har en fräsh salladsavdelning vilket min flickvän hävdar att är avgörande i valet av matvaruhandel - trots mina logiska resonemang gällande innehållet i våra plånböcker i relation till vad vi skall ha. Jag vann inte den diskussionen.

I kön noterar jag att hon plockat på sig bananer.

Jag: De där bananerna ser väldigt små ut.

Flickvän: Ja? Du kan gå o hämta nya bananer då om det är så viktigt att de är stora, jag valde de där bananerna för att jag tyckte de såg bra ut, men för all del byt ut dem, vad bryr jag mej.

Jag: Jag känner faktiskt att det är min rättighet i det här förhållandet att påpeka att bananerna ser små ut, utan att ha på agendan att byta ut nämnda bananer.

Flickvän: Jaha.. Jo det är såna dvärgbananer.

Väl hemma börjar vi förbereda för middagen och där ingick ett moment att smeta in ballonger i olivolja.

Flickvän: Asså, de här ballongerna är väldigt hala.

Jag: Ja? Det är för att det är olja på dem, de måste ha olja för annars fastnar chokladen och det blir ett helvete att få lös ballongen, jag kan göra det här så slipper du halka runt om det nu är så jävla halt.

Flickvän: Jag känner faktiskt att det är min rättighet i det här förhållandet att påpeka att ballongerna är hala utan att ha på agendan att förändra nämnda halka.

Touche... det är allt jag har att säga.. touche.

Nästan så jag behöver göra henne på smällen

Min bil. Jo ett till inlägg om min bil. Den har ett komplicerat stereosystem med en rackarns massa sladdar.

Den har en DVD spelare och tre skärmar. Jag har lite trubbel bara att rättfärdiga att jag har det i bilen.

Jag tänkte att jag får göra tjejen på smällen bara så har vi unge sen som kan titta på film när vi åker nånstans. Fast jag lär ju hinna byta bil innan ungen är gammal nog att förstå att titta på film...

Jag börjar känna att det inte direkt är motiverat att ha hemmabio i bilen...