Lycka är konstnärens död

Jag har varit lycklig den senaste tiden. Sådär äckligt glad och gullig, en såndärn som pillar på telefonen, flinar, tittar upp på alla som sitter i närheten, fånflinar som ett hån - "så HÄR lycklig är jag! Hur lycklig är du på en skala?"
Jag är en trasig lp-skiva, jag upprepar dagligen samma mantra om varför orsaken till att jag skall åka till norge är så förbannat bra. För det är hon. Ja det är en hon, jag må gilla rosa och ha glittrande enhörningar när min telefon startar och borsta tänderna med en rosa ihopfällbar tandborste som det står "rainbow" på. Men riktigt så fikus är jag inte. Så det är en hon.

Denna hon... eller vänta Hon e bättre. stor bokstav. viktigt.
Denna Hon har jag faktiskt kännt rätt länge, ända från tiden då Hon i mina ögon var en tvärhand hög och mest en irriterande fjortis som hängde i närheten av min fjortis till syster.
DÅ alltså, syster är inte fjortis mer. Hon är en vuxen mogen kvinna och det har tydligen visat sig att hennes irriterande fjortisvänner också blivit vuxna mogna kvinnor. Nåja, några av dem iaf. Några blev irriterande vuxna istället. Men nu. EN av dessa irriterande fjortisvänner som så passligt vuxit upp till att bli en mogen fantastisk kvinna har råkat bli lite intressantare än andra. Att lycka kan finnas så nära, sådär precis under radarn..

Eller nära o nära. Norge e fan långt bort. Det är lixom ett helt annat land. Men inget värt att ha kommer gratis. Förutom min nya Playstation 3, den kom gratis... just det. Jag har en playstation... o den var gratis. Just det. Så här glad är jag, hur glad är du på en skala?

MEN iallafall så är avstånd temporära om man vill och då känns det plötsligt inte så illa. O avstånd o avstånd, det tar längre tid att åka till göteborg med bil än vad det tar att flyga till Stavanger.

JA men såhär är det - känslan av att ha hittat en själsfrände har alltid varit ett främmande koncept för mej. Men nu är det tydligt att det kan kännas så. Att det kan kännas som om man inte bara blivit förälskad utan på nåt sätt mer präglats på en person. Jag vill inte ens tänka på kemiska reaktioner i hjärnan som skapar de här känslorna, den här irrationella känslan av kaos, ett rosa fluffigt kaos.

Det känns som om jag börjar förstå kärlek. Det är ett posttraumatiskt stressyndrom skapat av massiva mängder glukocorticoider under en intensiv stressperiod kallad förälskelse. And I like it.

Ja jo sen är man inte speciellt kreativ under influensen av denna smått fantastiska kemiska obalans. Därför satte jag rubriken.. för ni vet. ja, det var ju det inlägget handlade om.