Godnatt Decibelle: Historien om en hund och hennes människa

Det var en vacker vårdag i maj 2010, Decibelle, en shäfer/rottweilerblandning, var tio veckor gammal när hon fick träffa sin husse-to-be. Han var egentligen där för att titta på hennes bror, men hon var stark, social och vänlig så hon vann sin husses hjärta på direkten.
Husse bestämde sig för att den här valpen var den han ville ha så två dagar senare flyttade Decibelle in till sitt nya hem. Vid den tidpunkten hette hon Darling från uppfödaren men efter många om och men fick hon sitt nya namn som hon började lyssna på direkt.

Decibelle var en stark hund, blev starkt knuten till husse, hon var vid hans sida överallt, hon sprang lös utomhus och betedde sig exemplariskt. Första tiden var husse trött för lilla Decibelle behövde gå ut och kissa tre gånger per natt. Husse och ibland dåvarande matte gick tålmodigt ut på natten för att se till att lilla Decibelle fick göra ifrån sig. Hon fattade snabbt vinken och blev rumsren på nolltid.

Hon var en rar hund, betedde sig alltid från sin bästa sida och det värsta som fanns var när husse lämnade henne. Hon skällde och skällde men med tålamod från husse förstod hon tillslut att han kommer tillbaka efter ett tag.

Första sommaren spenderades på Åland bland massor av hundkompisar och människokompisar, alla älskade henne, hon var söt och snäll och älskade människor.
Tiden gick, de flyttade tillbaka till göteborg och matte försvann ur bilden. Men Decibelle älskade sin husse så mycket att hon klarade det galant med bara lite saknad i början.

Efter ett par månader flyttade de tillbaka till Åland denna gång för gott. Hon växte och växte, blev större och större och vid 8 månaders ålder hade den lilla sjukilos parveln växt och blivit en 24 kg schäferdam, stark, självsäker och ståtlig.

En dag lämnade husse henne ensam utanför affären för första gången, det gick bra men efter en kort stund hörde husse hur hon skällde och ylade utanför. Då står en alkoholist och skrämmer henne och plågar den stackars valpen. Det var dagen hon tappade all tilltro för okända män.

Sen kom trotsåldern, vaktinstinkten växte och hon började vakta hemmet och husse. Hon lärde sig mer och mer när husse lade massor med tid på henne, hon lärde sig trick efter trick och en dag när husses pappa gav mat till henne så glömde han säga varsågod. När husse sen kom hem sex timmar senare stod snålvattnet upp till knäna och Decibelle stirrade på matskålen. Husse skrattade och tyckte synd om sin lilla donna men var samtidigt oerhört stolt över sin väldresserade vovve.

Tiden gick och hon blev starkare och starkare, en ny matte kom in i bilden med två stycker kompisar till henne. De lekte, de sprang runt på stallbacken och åt hästbajs, var ut och red flera dagar i veckan. Lycka.

Tiden gick och hon blev smartare och smartare, husse var ute mycket med henne och tränade, hon lärde sig mer och mer och kunde gå lös var som helst. Men avigheten mot okända män växte.
Med tiden ökade hennes kunskap men också hennes instinkt. Världens snällaste hund hemmavid, väluppfostrad och snäll om än lite gapig. Men problemet med okända blev värre och värre. Husses mammas pojkvän skrämde henne i misstag en natt och hon blev rädd och visade sig aggressiv men allt gick bra.

Vid nästan två års ålder började hon visa aggression mot okända människor, från att ha varit social till avig. Husse var villrådig men lade sitt hopp till kastration. Vid operationen fann man en tumör och så snart hon kommit hem och repat sig efter operationen var hon som förbytt igen. Alla agressioner var borta men skällandet fanns kvar. Husse tränade hårt med henne. Nymatte försvann ur bilden och Decibelle blev sakta mak bättre. Lydnaden satt perfekt sånär på att jaga katter och problem med andra tikar. Alla i hennes lilla familj var älskade, hon tog hand om familjen när någon var ledsen, kröp in nära och kramades.

Sen följde den bästa sommaren i hennes liv, en ny matte kom in i bilden som hon älskade över allt annat, nästan så att hon älskade henne mer än husse. De var på stranden alla dagar, tog många långa promenader, simmade, tränade och lekte.

Hon var en hund som älskade alla i hennes närhet, hon älskade alla långa promenader, all träning och alla myskvällar hemma. Hon var perfekt.
Husse var lycklig, hon hade äntligen blivit en trevlig hund. Hon hade accepterat husses mammas pojkvän och de hade blivit goda vänner trots de tidigare problemen.

Hon var vacker, 32 kg tung och lydig, hon fick ofta springa lös o bära på pinnar, träna sök och lydnad och tillomed en sväng agility som hon älskade. Hon var en fantastisk hund. Lyckan formligen rann ur hennes porer.

Men så kom dagen då hon angrep en joggare när hon och husse var på promenad. Helt utan orsak och förvarning. Då detta var fjärde gången hon gjort ett hotfullt utfall som kunde slutat illa insåg husse att det inte fungerade. Trots att hon var lydig, fick gott om motion och leka med hundkompisar så visade hon sig vara opålitlig, det var bara en fråga om tid innan någon skulle fara illa av hennes oregelbundna utfall, de enda råd som fanns var att isolera och använda munkorg från erfarna och erkända hundexperter trots att hon var så bra på alla sätt förutom detta.

En dag gick de på promenad, hon fick ha med sig sin favoritleksak för nu spelade det ingen roll mera om hon tappade bort den. Hon fick springa på stranden som hon alltid velat men inte fått för att hundar är förbjudna. Hon fick bada, springa i kärr och bara vara lycklig tillsammans med husse.
Sedan blev hon ännu lyckligare när hon fick komma med och åka bil med husse, det var helt klart en av hennes favoritsaker att göra!
De anlände till veterinären.

De gick in på ett rum och hon var glad, för det var hennes favoritveterinär som kom in i rummet. Men hon kunde inte förstå varför husse var så konstig.
Hon fick en spruta i benet som sved lite men det gjorde inte så mycket, hon var lycklig ändå.
Efter en stund blev hon sömnig och lade sig ner, husse klappade och krusade henne och berättade hur mycket han tyckte om henne.
När hon lagt sig ner för att sova fick hon en spruta till som fick henne att gå i djup sömn, hon skällde lite i sömnen och sprang lite som hon brukade. Efter ytterligare en spruta tog det fem minuter innan hennes hjärta slutade slå.

Två minuter senare, 15.12 den 25e Oktober 2012, som en ballong som spräcks försvann hennes själ. Hennes närvaro försvann och det sista hennes själ hörde innan den försvann ut i etern var husses ord.

Godnatt Decibelle - Husse älskar dej

Framtidsutsikt

Pappa: Du ser trött ut

Jag: Jo, det är lite jobbigt just nu

Pappa: Jasså vaddådå?

Jag: Nå pengar är utmattande när man måste va så jävla noga heltiden, jag längtar tills man e klar med skolan o jobbar heltid.

Pappa: Det blir inte bättre, tro mej. Spelar ingen roll hur mycket pengar man har - så har man aldrig pengar så det räcker, ju mer man har, desto mer går de på skit.


Tack pappa, way to motivate.

Puppyeyes

Min hund är en parasit, en evolutionärt lyckad varelse. Medans vargen tillnärmelsevis är utdöd - 200 000 levande individer i världen - så är hunden, den direkta arvtagaren till vargen, blomstrande som ras. bara i USA finns det 70 000 000 hundar som husdjur.

Hundar har lärt sig en massa saker som vargar inte kan, t.ex. att förstå när vi människor pekar på saker - det är hunden ensamma om att förstå. De förstår om vi har ögonen öppna eller stängda, kan använda uteslutningsmetoden m.m. det är de också ensamma om att förstå i hela djurriket.

Min lilla racka märks det tydligt på att hon förstår lite mer än man väntar sig alla gånger. Hon brukar ställa sig med sina puppyeyes bredvid sängen för att få komma upp och sova med husse. Det är extremt svårt att motstå en hund som ser ut att börja gråta. Men jag var hård igår, jag sade nej. När älskling är hemma så är det inte hundar i sängen.

Men igår gjorde hon någonting hon aldrig gjort förut, hon tassade iväg till vardagsrummet, för att sova i soffan antog jag men jag hade fel. Hon grävde runt i sin leksakslåda en stund och tassade sedan tillbaka till sovrummet, presenterade sin leksak som tribute till mej och betalning för att komma upp i sängen.

Hon var inte ett dugg intresserad av att leka utan hon försökte byta sin finaste leksak till mej, för att få komma upp i sängen. Ja.. det gick ju som det gick.

FYI så produceras samma hormontopp av oxytocin när man klappar sin hund som när en mamma hanterar sin bäbis. Det är hundar också ensamma om. Hundar skapar alltså hormonellt samma signatur som ett nyfött barn gör hos sin mamma - det är ett ganska starkt band.

Var e du ifrån?

Gubbe: o var e du ifrån få

Jag: ja asså mariehamn

Gubbe: nej jag menar vilket land, du ser utländsk ut. Då måste ha en förälder som är det då.

Jag: asså mormor e ju från ryska karelen

Gubbe: jaja, du sjunger bra då!

Härligt med gamla fördomsfulla gubbar.

Det handlar om rättigheter

Häromdagen var jag och älskling på kantarellen för att handla inför att bjuda tjocka släkterna på middag. Kantarellen är, för de som inte är ålänningar, en matvaruhandel som är onödigt dyr jämfört med sina konkurrenter. De har en fräsh salladsavdelning vilket min flickvän hävdar att är avgörande i valet av matvaruhandel - trots mina logiska resonemang gällande innehållet i våra plånböcker i relation till vad vi skall ha. Jag vann inte den diskussionen.

I kön noterar jag att hon plockat på sig bananer.

Jag: De där bananerna ser väldigt små ut.

Flickvän: Ja? Du kan gå o hämta nya bananer då om det är så viktigt att de är stora, jag valde de där bananerna för att jag tyckte de såg bra ut, men för all del byt ut dem, vad bryr jag mej.

Jag: Jag känner faktiskt att det är min rättighet i det här förhållandet att påpeka att bananerna ser små ut, utan att ha på agendan att byta ut nämnda bananer.

Flickvän: Jaha.. Jo det är såna dvärgbananer.

Väl hemma börjar vi förbereda för middagen och där ingick ett moment att smeta in ballonger i olivolja.

Flickvän: Asså, de här ballongerna är väldigt hala.

Jag: Ja? Det är för att det är olja på dem, de måste ha olja för annars fastnar chokladen och det blir ett helvete att få lös ballongen, jag kan göra det här så slipper du halka runt om det nu är så jävla halt.

Flickvän: Jag känner faktiskt att det är min rättighet i det här förhållandet att påpeka att ballongerna är hala utan att ha på agendan att förändra nämnda halka.

Touche... det är allt jag har att säga.. touche.

Nästan så jag behöver göra henne på smällen

Min bil. Jo ett till inlägg om min bil. Den har ett komplicerat stereosystem med en rackarns massa sladdar.

Den har en DVD spelare och tre skärmar. Jag har lite trubbel bara att rättfärdiga att jag har det i bilen.

Jag tänkte att jag får göra tjejen på smällen bara så har vi unge sen som kan titta på film när vi åker nånstans. Fast jag lär ju hinna byta bil innan ungen är gammal nog att förstå att titta på film...

Jag börjar känna att det inte direkt är motiverat att ha hemmabio i bilen...

Ny bil

På siståne har jag vart rätt inaktiv, i somras för att jag var kär, på siståne för att jag drunknar i saker som händer i riktiga livet. Nåt jag pysslat med nu på siståne är att köpa ny bil. Jupp. Gick länge o tänkte att en ny bil sku va trevligt, så bara att sätta upp en budget. Desvärre var min budget hälften av vad den var innan euron rasade men, de e bara att hoppa upp på hästen igen.

Nå, bodde på blocket.se ett par veckor innan DEN dök upp. Bilen. DEN skulle jag ha.
Det var en torsdag kväll när den dök upp, fredag eftermiddag var jag påväg till Degerfors, en liten skithåla norr om örebro. Långt ut på landet. Man hörde banjospelande och halmtuggande i varje knut. Jag var nu i volvoland.

Halvvägs dit kom jag dock på att; hmm, om bilen inte är bra o jag inte köper den... så är jag mitt i ingenstans utan färdmedel eller ström i telefonen. Kändes dumt. Just då hoppades jag lite extra att bilen skulle vara så fin som säljaren påstod över telefon... men det vet vi ju alla. Alla försöker alltid att lura en.

Men OTROLIGT nog var bilen i precis och exakt det skick han beskrivit den. Dvs nyskick. Pengar bytte ägare och jag satt nu påväg hem i dennahär.

Det sista Vt som saknades. Villa, Volvo och Vovve - check.

Har åkt runt i den ett par dagar nu och bekymrat mej över att lite då o då låter den "PPSHHHTTHTHHT" så att jag blir livrädd.
Den gjorde det första gången i 170 på motorvägen. Sen har den gjort det lite då o då efter det med.

Det är tydligen dumpventilen. den ska låta så.. tydligen.

I övrigt är den ett as att köra, den är lixom lite för snabb stundvis. När jag skulle köra om första gången med den höll jag på att köra av vägen. Det gick 80 ungefär o jag tryckte ner gaspedalen fullt... för det brukar jag göra när jag kör om. Bilen växlade ner automatlådan som jag förväntade mej... men sen bröt helvetet lös. Framhjulen började spinna, bilen skrek och stegrade sig. Allt blev suddigt och nån enstaka sekund senare var alla andra bilar små prickar i backspegeln. INTE vad jag väntat mej av en gammal volvo.

Så jag har konstaterat att jag kanske ska ta det lite försiktigt...