Har spenderat min tid sedan i fredags i Norge, det hela har vart en intressant och väldigt trevlig erfarenhet. Det var oerhört klyshit och romantiskt, sådär som när man tittar på en romantisk komedi med nån stel brittisk ungkarl och nån flamsig amerikanska som mot alla odds finner kärleken och lever lyckliga i alla sina dagar. Men så är jag ju varken stel eller britt. O hon är inte amerikanska. Flamsig är hon. lite. o de gillar jag. Vår historia skulle platsa i linjen romantisk komedi, alla element finns där, långvarig undertryckt kärlek, det svartsjuka exet, diskussionerna med vännen på gymet, den sociala normen och intrigmaskinen. Med en näve överdrifter, förvridningar och lögner så skulle både Renee Zellwegger och handär Hugh whatshisface ställa upp i huvudrollerna.
Vi har nått slutet på första filmen, det har varit romantisk middag med bio, kärleksfulla skratt, invirade i täcken i en stor säng drickandes rött vin iförda inget annat än födelsedagskostymen. Den där delen av filmen när allt löst sig, tjejerna i publiken gråter och eftertexterna så småning om börjar rulla.
Med andra ord har det vart över förväntan, helt fantastiskt.
Hon vet dessutom vem Ronnie Coleman är, är matnazist, morgonpigg, springer en mil för att det är skoj, smart, självsäker och ser ut som om hon skulle kunna ta pallplacering i en bikini fitnesstävling - jag är glad. Nej. Lycklig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar